Varför hamnade jag i depression!

{"editor":"mobile_publishme","post":[{"type":"images","attrs":{"arrangement":1,"images":[{"large":"https://cdn3.cdnme.se/4673480/8-3/2016-11-22_014930_1_587546579606ee3c32afeb86.jpg","small":"https://cdn3.cdnme.se/4673480/8-3/2016-11-22_014930_1_587546579606ee3c32afeb86_thumb.jpg","mobile":false}]}},{"type":"text","attrs":{"value":"Sommaren 2015 solen skiner och alla omkring mig är glada och lyckliga, min semester börjar närma sig sitt slut och jag är inte alls redo för att sätta min fot på jobbet igen. Efter att ha sprungit ner vårdcentralen de senaste 9 månaderna om allt möjligt som min kropp utsätter mig för, ont i magen, ryggen och yrsel. Men nu kände hela jag mig svag, men klart hitta de inget fel och jag börja känna mig som en hypokondriker. När jag frågar min läkare med tårana ","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"rinnande ner för kinden om det inte är stress då?! Får jag till mig att han inte kan sjukskriva mig, du får prata med din arbetsgivare de får hjälpa dig. Helt förstörd lämnar jag vårdcentralen helt förstörd och vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Att gå tillbaka till jobbet var inte ett alternativ just nu, jag var inte tillräckligt stark och min arbetsplats gav mig ångest. Dagen efter ordnar jag en ny vårdcentral och denna gång blir jag bemött som en människa och jag får diagnosen Depression, med mig hem får jag en sjukskrivning, terapisamtal och antidepressiva mediciner. Lättnaden över att inte behöva åka tillbaka till jobbet var stor. Skeptisk till medicinerna men det är klart att man lyder doktorn och hoppas på det bästa. Veckorna går och perioden där man går ner hamnar jag snart i, kände mig så känslolös att om man sagt att min syster hade dött hade jag nog inte ens brytt mig! Ja nu efteråt var det en sjuk känsla. Men har man haft känslan att får jag ingen hjälp så vet jag inte vad jag gör med mig själv, ja då går gärna jag igenom en sådan här period och läkaren hade ju lovat mig att de bara skulle vara i ca två veckor sedan skulle allt bli bättre. Och ja så bra det blev, min hjärna vilde för första gången på ca 5 år. Jag kunde helt plötsligt tänka mer klart, alla och hela världen var inte emot mig. Vid detta tillfälle hade slutat äta eftersom jag fick så ont i mage och rygg när jag åt, så nu hoppades jag på att även detta skulle vända och nä inte riktigt men eftersom jag hade tappat aptiten och det visa sig vara en biverkning på medicinerna var jag inte så orolig, ja jag hade ju kommit in i movet att allt löser sig ;). Yrseln började lätta inga större attacker kommen de små dök upp lite ibland. Jag började studera och kunde ta lite distans ifrån mitt jobb och göra något nytt livet. Hösten går och ja ni vet jag fick min cancerdiagnos i december och i februari får jag ett så kraftigt yrselattack att jag får åka ambulans, i tron om att livet omkring mig skapar stor stress är den stora orsaken till min yrselattack får jag lov av min läkare att höja min dos på de antidepressiva. Livet går vidare och i oktober 2016 var det dags att sluta med mina antidepressiva och ja det gick ju inte så bra så i November var det bara att börja igen och om att jag är glad att jag fick börja igen behöver jag nog inte övertyga er om. Efter att ha varit en av de som är mot medicinen är jag nu en som varmt förespråkar den. Den kan ge dig kraft till att komma tillbaka och kraft till att orka le och bara känslan av att du inte kommer behöva ge upp ditt liv är ju helt underbart! Sen förespråkar jag även terapi och träning. Jag har nu själv gått i terapi i ca tre år tror jag och ja träningen kan jag klart bli bättre på och ja jag ska. Måste ju tipsa er om boken hjärnkraft: Hur fysisk aktivitet påverkar din hjärna, den har gett mig mersmak för träning och mer vetenskap om hjärnan. ","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Nu till frågan om varför jag hamnade i depression?! Det är svar jag inte kan ge er just nu jag har mina aningar och jag vet några som hjälpte mig på vägen. Men nu vill jag bara lära av mina misstag. Att inte gapa på personal fast de gapar mot mig, för hamnar jag där vet jag att jag har nått min stressnivå. Inte stänga dörren för jag är starkare än så. Sluta den dag jag märker att det blir inte bättre även fast Chefen gör allt hon kan. Inte anklaga mig själv när oskyldiga blir påhoppade av lögner och att gå fram till personerna som pratar om mig och fråga vad jag kan göra för dem. Aldrig mer kommer jag kämpa för att bevisa att andra människor är bra och vet vad de gör för att sedan känna som att en kniv sätts i ryggen, för ja en chef kan ju inte må dåligt. ","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Detta inlägg vill Jag tillägga Sabine och Monica som jag kommer vara så glada över att jag har! Sabine du som våga säga emot. <3 ","style":""}}]}
Kategori: Allmänt Taggar: Cancer, Deprission;
Kommentera inlägget här: